Denna veckan har jag som tur är hjälp av mannen med att få iväg barnen till skolan.
Nästa vecka fasar jag för...
Då ska jag, en utmattad mamma med ångest som otroligt lätt tappar focus och fastnar i en uppgift eller inte orkar komma igång själv försöka utan att bli stressad, utan att få utbrott på barnen, utan att vilja slita mitt hår av skallen få iväg barnen till skolan på egen hand.
Barn är ju alltid barn och de faller lätt in i relaxmood när det är som mest att göra ;-)
De har svårt att höra på och ännu svårare att genomföra det de ska och inte fasen blir det lättare för dom när deras hysteriska mamma står som en galning i hallen och skriker...sätt lite fart nu då!! Vad håller ni på med!! 10min!! Ska du gå utan jacka?!? Var har du mössan?
Ja stackars barn :-(
När jag väl tagit mig hem igen så kommer alla skuldkänslor sköljande över en för alla svordomar och frustrerade kommentarer man sagt under morgonen :-(
Man känner sig som den värsta mamman i världen då.....

Nog för att det har varit en jäkla skit dag så kändes ändå kvällen rätt okej. Jag och tjejerna busade till det med chips och en film. Jepp ni hörde rätt, chips på en torsdag?!?!? Lägg av!
Jo då sådant gör vi faktiskt ibland :-)
Var hur mysigt som helst!

Men synden straffar sig....

Nu får jag sota för att jag frossade i onyttigheter när ångesten slår på för att påminna mig om att lyckan och må bra känslan inte varar för evigt :-(
Tusan med, lagom till jag ska sova...nu kommer det bli skit av det på en stund till innan medicinen börjar verka och jag kaaanske kan lägga mig utan att få en panikattack.
Aja är till att ta tjuren vid hornen och ta mig förbi det med.

Sleep tight!

Jag är nog sämst på att koppla av, slappna av, varva ner... you namn it!
Körde till en av de vackraste platserna som finns och ändå kom jag inte undan alla tankar och all stress i kroppen.
Jag fattar inte det, hur ör det möjligt att inte kunna njuta av det här liksom??

Jag borde skämmas!

Nu vet jag ju att det såklart beror på min utmattning och ångest plus att jag hade för kort tid på mig innan barnen skulle hämtas men jag fick inte tummarna ur innan det nästan va för sent.

Som man säger...bättre lycka nästa gång!

Usch! Idag är det inte bra :-(
Det gör ont precis överallt, jag är spänd som en fiolsträng och det sliter, drar och rör sig inne i mitt huvud.
Jag försöker säga åt mig själv att det är okej, ta en dag och låt dig må riktigt jävla dåligt. Bara slappna av och låt det översvämma dig.
Fall ihop i en hög och bara sov, gråt, skrik vad som helst så är det över sen (kanske?!)

Men nej, hela min kropp, varje system inuti, varje muskel, varje ben och alla sinnen kämpar med sådant mod emot det onda och mot varandra och jag kan bara åka med och vänta på att någon ska ge sig eller bli slagen i striden.

Och den som går sårad och mörbultad ut ur striden är jag.

Egentligen så började de första varningsklockorna ringa för ca tre år sedan då jag en morgon vaknade med en känsla av att halva ansiktet sov, ni vet som när det sticker i en fot när man säger att den somnat.
Så var det men då bara några dagar och sen försvann det för att komma igen någon dag då och då men med långa mellan rum.

Sen var det förra hösten för nästan exakt 1 år sen faktiskt som det drog igång igen och då mer intensivt, tydligare och med mer obehag då det även vissa dagar kändes ner i bröstet och ut i armen. Så höll det på fram och tillbaka tills det kom för att stanna runt april detta året. Det började snabbt ske konstiga saker, jag började känna mig yr, vissa dagar höll jag på att falla och visa rörelser jag gjorde fick allt att kännas overkligt, som jag var i en dröm. Jag tyckte mig se saker, svarta skuggor som drog förbi men sen var inget där. Sömnen började rubbas och stickningarna i ansiktet började på nätterna även gå ner genom kroppen till benen och gjorde det svårt att få en god natts sömn.
Jag blev ständigt mer trött och att sova hjälpte inte. Jag kände mig alltid spänd och beredd, alltid redo liksom. Det var så!! utmattande!! Jag började känna en oro i kroppen och det kändes som jag aldrig fick vila, kroppen eller knoppen stängde liksom aldrig av. Kroppen var spänd och huvudet matade mig hela tiden med information, bilder, ljud, minnen. Det var aldrig tyst!

Så en natt i början av Juni, kom det.
Jag kände mig jätte orolig när jag skulle lägga mig och det tryckte hårt över bröstet.
Jag kämpade länge men tillslut slog hjärtat så hårt och snabbt att jag var säker på att jag skulle kollapsa. Mannen larmade ambulans och tillsammans med dom lugnade jag ner mig så pass så vi kunde snacka en stund och både jag och dom beslutade efter noga kontroller av hjärta, lungor, blodtryck och syresättning att jag fått en panikattack och att det inte var något farligt men att jag borde göra en kontroll hos läkare snarast.

Sen är man som man är och jag kämpade vidare, jobbade och grejade med alla måsten.
Tillslut var jag så trött att jag helt enkelt gav upp och kontaktade vården.
Där satt jag sen och grät som ett barn hos en super bra läkare som förstod mig precis och tog allt på stort allvar.
Blev sjukskriven fram till min semester började och medicinering med atarax. Så jag hade 7 veckor där jag kunde slappna av, vissa dagar gick det hur bra som helst men de första 2 veckorna mådde jag så dåligt...
Dock inga fler panikattacker.
Vi hade en underbar sommar med sol, bad och värme även om vissa dagar var sämre än andra så tyckte jag att det kändes mycket bättre.
Började jobba igen efter sommaren 1 v 25% 2 v 50% sen 75% 1 v.
Efter det körde jag mina 80%, ja inte ens heltid men ja det gick inte länge tyvärr och nu sitter jag här och mår sämre än innan första panikattacken.
Har haft 5 till bara de senaste 2 veckorna och då har jag kämpat tillbaka minst lika många.
Inget fungerar, jag glömmer de enklaste saker, och namn på mina vänner och barnens kompisar. Jag kan helt ha tappat hur jag tagit mig till en plats eller vad jag ska göra där. De fysiska problemen är större och fler än innan och mitt humör, koncentration och hanteringsförmåga är en ren skandal :-(
Inget känns roligt längre och jag orkar inte med mig själv och då är det inte lätt att orka med andra...

Nej jag är trasig just nu och det finns inget plåster eller bandage som kan hjälpa mig
men service är på väg.

Finns inte många barnspel som jag tycker om eller har tålamod för, men detta spelet även om det stressar mig då det går ut på att hitta bilden så fort som möjligt eller flest bilder snabbast tycker jag är riktigt kul :-)

Vildakatten heter det.

Hämtade barnen och körde till sjön.
Ett av våra favvo ställen att tillbringa soliga eftermiddagar efter skolan :-)

Vi fikade, startade en brasa och när barnen lekt vikingar en stund grillade vi korv och drack varm choklad med marshmallows precis som man gjorde på vikingatiden ;-)

Förmiddagarna är svåra.
Jag blir snabbt trött och orkeslös efter att alla morgonrutiner är genomförda. Det känns som jag skulle kunna somna ståendes men när jag lägger mig kan jag ändå inte slappna av varken i kropp eller knopp och det blir aldrig någon vila.

Efter en halvtimmes självplågande med att försöka hitta avslappningsknappen gav jag upp. Tog på mig full mundering för att vistas i skogen och packade med hund och svampkorg och sen drog vi två till skogs.

Det var härligt att strosa omkring bland all mossa, pinnar och kottar. Det blåste bra så det knakade och brakade bra i träden.

När vi började hitta lite svamp så gick snabbt mitt strosa och ta det lugnt läge över till, leta leta, leta, och mitt ?jaktläge? tog över.
Får träna mer på det där med att koppla av fullt ut, hela vägen när jag faktiskt gör sådant jag mår bra av annars slutar det med att göra mig gott tillslut.

Skogens godis gjorde sig mycket fint på varsin smörgås till mig och mannen till lunch innan han ska till jobbet.

Nu ska jag försöka att slappna av igen då, önska mig lycka till ;-)