Känns som det var en evighet sen jag hade en bra kväll (eller dag för den delen) utan att det bankar och slår i kroppen och utan att hjärnan känns som klumpig potatismos.
Ikväll är alla tankarna på plats och jag känner att det är möjligt att göra upp en plan inför framtiden.
Hur ska jag gå till väga för att hitta en harmoni? Ett fungerande system som passar inte bara mig utan alla i familjen?
Vad är det jag vill ha ut av livet? Hur vill jag gå tillväga? Vad är rimligt? Vad är ett nåbart mål?

Skynda långsamt, håll kvar i bromsen nu!
Jag måste ta det lugnt även med planeringen av att bli bättre. Jag kan inte galoppera iväg i tron om att jag klarar vad som helst ikväll då allt känns bra, jag måste minnas att detta är en lång väg jag ska vandra och det kommer komma rullgrus, gropar, backar, snår och stup innan jag är framme.

Men det är underbart! Och helt fantastiskt! Att känna mig så här ikväll, det bodar gått inför morgondagen :-)

Två tummar upp!

Att få prata med någon, oavsett om det är med ett proffs eller en god vän kan ibland kännas som en räddning, om så bara för stunden. Men det kan även kännas som att springa ett marathon.
Jag blir ofta helt slut eller så blir det mycket rörigt i skallen efter ett långt samtal.
Ibland kan jag inte konsentrera mig tillräckligt på samtalet, jag tappar tråden, förstår inte eller så hörde jag inte för att det var något annat som störde.

Jag är inte medvetet otrevlig utan det är pga att jag lider av utmattning och ångest som jag kan bete mig förvirrat. Det är inte som jag är ointresserad av dig som jag inte kan svara på dina frågor eller komma med ett bra förslag utan det är för att jag har svårt att förstå vad du säger, svårt att hänga med i samtalet och svårt att formulera ett svar som passar till frågan eller till det du sagt.
Men jag vill att du ändå ska veta att ditt samtal med mig är viktigt för mig. Det får mig, om så bara för den stunden att känna mig som mig själv, det har kanske gett mig en stunds frid från all kaos inuti eller fått mig att se ljusare på klättringen jag har framför mig för att nå tillbaka till det liv jag kämpar för.

Så förlåt mig om det ibland blir jätte fel, om du ibland får upprepa samma sak flera gånger för att jag inte minns eller för att jag gäspar stort under vårt samtal, jag vill verkligen vara där för dig hur utmattad jag än blir för du är där för mig.

Men ibland infinner sig inte den där magiska känslan i kroppen när man helt enkelt bara släpper alla spänningar, måsten, krav, jobbiga tankar och oro som bubblar i min kropp och i mitt huvud.
Idag var tyvärr en sådan gång när inte ens skogen kunde skänka mig en stunds vila hur vackert och tyst det än var.

Att tillåta mig själv och acceptera att jag inte mår bra är första steget.

Att förstå vad som får mig att inte må bra är nästa steg.

Att hitta ett sätt att bryta eller ta bort de sakerna är nästa steg.

Att hitta de saker som får mig att må bra och faktiskt utföra dom är nästa steg.

Att ständigt påminna mig själv om att JAG är den som behöver MIG mest just nu.
JAG ska ha första tjing i måbra kön nu, det är nog den svåraste biten i alla steg jag ska ta och det är absolut det största steget jag ska utföra.

Det känns som jag har berg att bestiga.

Ida