Ångesten kröp i mig i morse men den fick vika undan när istället migränen slog på...
Jag kände det nästan på mig redan igår att något var på gång, den plötsliga huvudverk jag fick då var en liten föråkare av dagens kraftfulla och ovälkomna gäst.

Jag har inte haft migrän på säkert 10 år!
Jag har varit rädd att denna dagen skulle komma sen mina problem med ångesten började.

Jag hade mycket som ung 20 åring och då utvecklade jag panikattacker i hop med migränen så när ångesten dök upp så förstår ni kanske att jag nästan bara väntat på detta.

Nu känns det som tur är en aning bättre efter jag sovit en stund och jag kan nu vistas utanför vårt mörklagda sovrum.

Nu hoppas jag resten av dagen/kvällen blir smärt/problem fri

Började känna av ångesten igår kväll, pulsen kändes hårt i kroppen och tyngden över bröstet ökade. Jag andades knappt och när jag väl gjorde var det ytligt.

Vi tittade på tv men minsta lilla grej började oro mig och förhöjde mina känslor.
Jag kämpade emot och tillslut lyckades jag lugna mig så pass att jag somnade.

När jag slog upp ögonen mer än en timme tidigare än klockan ringer, då var det med redan fullt ångest påslag.
Jag kämpade mig kvar i sängen och försökte bli lugn men det ökade bara på obehaget så det ända var att stiga upp och få båda fötterna på jorden och känna att jag var hel.

Har inte känt mig så här sen jag började med medicinen men tydligen kan den inte hjälpa mig att trycka undan det helt och fullt.
Det gör mig frustrerad och orolig men jag måste tänka positivt! Jag har en misstanke om varför det blev så här nu och jag ska denna gången anteckna och hålla koll på attackerna och se om det efterliknar förra dusten jag hade. Då finns det ett mönster och då kan det bli lättare att bryta det.
Hoppas jag

Började känna av ångesten igår kväll, pulsen kändes hårt i kroppen och tyngden över bröstet ökade. Jag andades knappt och när jag väl gjorde var det ytligt.

Vi tittade på tv men minsta lilla grej började oro mig och förhöjde mina känslor.
Jag kämpade emot och tillslut lyckades jag lugna mig så pass att jag somnade.

När jag slog upp ögonen mer än en timme tidigare än klockan ringer, då var det med redan fullt ångest påslag.
Jag kämpade mig kvar i sängen och försökte bli lugn men det ökade bara på obehaget så det ända var att stiga upp och få båda fötterna på jorden och känna att jag var hel.

Har inte känt mig så här sen jag började med medicinen men tydligen kan den inte hjälpa mig att trycka undan det helt och fullt.
Det gör mig frustrerad och orolig men jag måste tänka positivt! Jag har en misstanke om varför det blev så här nu och jag ska denna gången anteckna och hålla koll på attackerna och se om det efterliknar förra dusten jag hade. Då finns det ett mönster och då kan det bli lättare att bryta det.
Hoppas jag

Ni vet när man tänkt att man ska göra något sunt? Och så är man rätt taggad iaf och i sista min kommer nått upp som gör att man måste flytta lite på det man tänkt och sen går allt det åt pipsvängen....

Jepp så har min dag sett ut.
Ett gym pass var tanken i morse sen kom jag på att de skulle ringa ifrån vc på morgonen och då gäller det att kunna svara. Jag väntade och väntade och när väl människan ringde så hade medicinen börjat slå omkull mig, min lust till gymmet försvunnit och jag var bara jäkligt trött.
Ja så det blev inget med det...

Sen ringde som tur va en kompis och fick med mig på en promenix vid havet och min plan var att efter det åka och basta å lite annat mysigt men jaaaaa....
Fick sprängandes huvudvärk när jag satte mig i bilen efter vår promenad och det gjorde så ont att jag började må illa.
Var precis jag lyckade ta mig hem och rulla ner i sovrummet och slänga mig i säng.
Däckade rätt snabbt och vaknade med ett ryck 45 min innan barnen skulle hämtas.

Nu har jag en molande skallebank som säkerligen kommer va med mig resten av kvällen.

Så ja, mina planer idag gick inte så bra men jag fick iaf en promenad gjord tack vare att någon bestämde det över mig :-)

Hoppas era planer gått bättre.

En vibration i avgrunden.
Ett monster i natten.
Svaga ljud som exploderar.
Marken som försvinner.
En overklighet tränger sig på.
En evighet av trötthet, oro och panik.
En dimma i mitt huvud som dränker alla tankar, minnen och logik.
Katastrofala tankar som håller mig vaken dag som natt och alla dessa myror över min kropp!!!!
Känslan av att försvinna, tyna bort.
Dödsångesten.
Nedvärdera mig själv.
Plåga mig själv.
Vilja men inte orka.
Frustrationen.
Skammen.
Skulden.
Smärtan.
Den hårt dunkande pulsen.
Rädslan.
Aptitlösheten.

Detta händer i min kropp och knopp varje dag.

Idag känns det f-n hopplöst...
Känner mig...ja hur känner jag mig egentligen? Kan inte ens sätta ord på det, skallen är tom och mörk. En känsla av att något fastnat i halsen retar mig. Huden är känslig och det kliar på benen, handlederna, nacken och i hårbotten.

Jag känner en ovilja för dagen och en ilska över livet, det oroar mig.
Jag måste göra något med mig själv idag, får nog lämna hemmet så jag inte blir liggandes och försvinner in i allt mörkt jag känner i mig idag, det kommer inte göra mig bättre!!
Hör du det nu!?!?
Sparka iväg dig och gör nått, vad som helst så tankarna och känslorna skingrar sig!!!

Känner mig orolig och stressad. Har dåligt samvete för att jag är sjukskriven, för att jag inte klarar av att jobba just nu.
Samtidigt är jag rädd att jag ska gå tillbaka för snabbt, att jag inte tar hand om mig tillräckligt och att det blir samma skit igen för att jag har så dåligt samvete så att jag tar på mig att jobba igen. Det är ju det jag gjort flera gånger redan :-(
Fy fasen säger jag för att känna så här!

Sen börjar jag tänka på hur gnällig jag är och att jag borde skämmas för att jag är hemma pga trötthet, minnesproblem, koncentrationssvårigheter, ångest, oro och nedstämdhet. Det finns för tusan de med cancer som jobbar om så bara några timmar om dagen.

Tänk inte så säger de, du mår som du mår och du måste leva efter det just nu.
Du har inte mindre rätt att va hemma från jobbet bara för att dina problem är psykiska.
Våga stå upp för ditt mående och dig själv!

Ja det är inte så lätt...

Idag är jag helt själv, bara katten är hemma.
Träningen med att bara vara och skita i allt går sådär...
Jag känner en fruktansvärd inre stress och tankarna snurrar om att jag borde göra lite nytta. Jag har genomlidit en film bara för att tvinga mig själv till att inte göra någonting annat och under tiden jagade jag upp mig med stöket i köket, tvättberget som växer och alla tankar om att jag behöver vara lugn, motioner, meditera osv osv...
Varför ska det vara så förbannat svårt!!?!?