Nog för att det har varit en jäkla skit dag så kändes ändå kvällen rätt okej. Jag och tjejerna busade till det med chips och en film. Jepp ni hörde rätt, chips på en torsdag?!?!? Lägg av!
Jo då sådant gör vi faktiskt ibland :-)
Var hur mysigt som helst!

Men synden straffar sig....

Nu får jag sota för att jag frossade i onyttigheter när ångesten slår på för att påminna mig om att lyckan och må bra känslan inte varar för evigt :-(
Tusan med, lagom till jag ska sova...nu kommer det bli skit av det på en stund till innan medicinen börjar verka och jag kaaanske kan lägga mig utan att få en panikattack.
Aja är till att ta tjuren vid hornen och ta mig förbi det med.

Sleep tight!

Jag är nog sämst på att koppla av, slappna av, varva ner... you namn it!
Körde till en av de vackraste platserna som finns och ändå kom jag inte undan alla tankar och all stress i kroppen.
Jag fattar inte det, hur ör det möjligt att inte kunna njuta av det här liksom??

Jag borde skämmas!

Nu vet jag ju att det såklart beror på min utmattning och ångest plus att jag hade för kort tid på mig innan barnen skulle hämtas men jag fick inte tummarna ur innan det nästan va för sent.

Som man säger...bättre lycka nästa gång!

Usch! Idag är det inte bra :-(
Det gör ont precis överallt, jag är spänd som en fiolsträng och det sliter, drar och rör sig inne i mitt huvud.
Jag försöker säga åt mig själv att det är okej, ta en dag och låt dig må riktigt jävla dåligt. Bara slappna av och låt det översvämma dig.
Fall ihop i en hög och bara sov, gråt, skrik vad som helst så är det över sen (kanske?!)

Men nej, hela min kropp, varje system inuti, varje muskel, varje ben och alla sinnen kämpar med sådant mod emot det onda och mot varandra och jag kan bara åka med och vänta på att någon ska ge sig eller bli slagen i striden.

Och den som går sårad och mörbultad ut ur striden är jag.

Egentligen så började de första varningsklockorna ringa för ca tre år sedan då jag en morgon vaknade med en känsla av att halva ansiktet sov, ni vet som när det sticker i en fot när man säger att den somnat.
Så var det men då bara några dagar och sen försvann det för att komma igen någon dag då och då men med långa mellan rum.

Sen var det förra hösten för nästan exakt 1 år sen faktiskt som det drog igång igen och då mer intensivt, tydligare och med mer obehag då det även vissa dagar kändes ner i bröstet och ut i armen. Så höll det på fram och tillbaka tills det kom för att stanna runt april detta året. Det började snabbt ske konstiga saker, jag började känna mig yr, vissa dagar höll jag på att falla och visa rörelser jag gjorde fick allt att kännas overkligt, som jag var i en dröm. Jag tyckte mig se saker, svarta skuggor som drog förbi men sen var inget där. Sömnen började rubbas och stickningarna i ansiktet började på nätterna även gå ner genom kroppen till benen och gjorde det svårt att få en god natts sömn.
Jag blev ständigt mer trött och att sova hjälpte inte. Jag kände mig alltid spänd och beredd, alltid redo liksom. Det var så!! utmattande!! Jag började känna en oro i kroppen och det kändes som jag aldrig fick vila, kroppen eller knoppen stängde liksom aldrig av. Kroppen var spänd och huvudet matade mig hela tiden med information, bilder, ljud, minnen. Det var aldrig tyst!

Så en natt i början av Juni, kom det.
Jag kände mig jätte orolig när jag skulle lägga mig och det tryckte hårt över bröstet.
Jag kämpade länge men tillslut slog hjärtat så hårt och snabbt att jag var säker på att jag skulle kollapsa. Mannen larmade ambulans och tillsammans med dom lugnade jag ner mig så pass så vi kunde snacka en stund och både jag och dom beslutade efter noga kontroller av hjärta, lungor, blodtryck och syresättning att jag fått en panikattack och att det inte var något farligt men att jag borde göra en kontroll hos läkare snarast.

Sen är man som man är och jag kämpade vidare, jobbade och grejade med alla måsten.
Tillslut var jag så trött att jag helt enkelt gav upp och kontaktade vården.
Där satt jag sen och grät som ett barn hos en super bra läkare som förstod mig precis och tog allt på stort allvar.
Blev sjukskriven fram till min semester började och medicinering med atarax. Så jag hade 7 veckor där jag kunde slappna av, vissa dagar gick det hur bra som helst men de första 2 veckorna mådde jag så dåligt...
Dock inga fler panikattacker.
Vi hade en underbar sommar med sol, bad och värme även om vissa dagar var sämre än andra så tyckte jag att det kändes mycket bättre.
Började jobba igen efter sommaren 1 v 25% 2 v 50% sen 75% 1 v.
Efter det körde jag mina 80%, ja inte ens heltid men ja det gick inte länge tyvärr och nu sitter jag här och mår sämre än innan första panikattacken.
Har haft 5 till bara de senaste 2 veckorna och då har jag kämpat tillbaka minst lika många.
Inget fungerar, jag glömmer de enklaste saker, och namn på mina vänner och barnens kompisar. Jag kan helt ha tappat hur jag tagit mig till en plats eller vad jag ska göra där. De fysiska problemen är större och fler än innan och mitt humör, koncentration och hanteringsförmåga är en ren skandal :-(
Inget känns roligt längre och jag orkar inte med mig själv och då är det inte lätt att orka med andra...

Nej jag är trasig just nu och det finns inget plåster eller bandage som kan hjälpa mig
men service är på väg.

Känns som det var en evighet sen jag hade en bra kväll (eller dag för den delen) utan att det bankar och slår i kroppen och utan att hjärnan känns som klumpig potatismos.
Ikväll är alla tankarna på plats och jag känner att det är möjligt att göra upp en plan inför framtiden.
Hur ska jag gå till väga för att hitta en harmoni? Ett fungerande system som passar inte bara mig utan alla i familjen?
Vad är det jag vill ha ut av livet? Hur vill jag gå tillväga? Vad är rimligt? Vad är ett nåbart mål?

Skynda långsamt, håll kvar i bromsen nu!
Jag måste ta det lugnt även med planeringen av att bli bättre. Jag kan inte galoppera iväg i tron om att jag klarar vad som helst ikväll då allt känns bra, jag måste minnas att detta är en lång väg jag ska vandra och det kommer komma rullgrus, gropar, backar, snår och stup innan jag är framme.

Men det är underbart! Och helt fantastiskt! Att känna mig så här ikväll, det bodar gått inför morgondagen :-)

Två tummar upp!