Idag vaknade jag med huvudvärk( biverkning av medicinen säkert) har inte haft det på bra länge men å andra sidan är det ju ändå jobbigt i mitt huvud utan huvudvärk så vad gör lite extra obehag??
Rätt mycket faktiskt...på en högaktiv och samtidigt utbränd hjärna gör det mycket med min dag, tur det finns värktabletter.

Jag ber om ursäkt om jag är en hel del gnällig ibland men jag behöver låta mig vara det för ni förstår jag fick inte ångest och jag blev inte utbränd för att jag i vanliga fall gnäller, det kan jag garantera.

Här ser ni en som har bitit ihop, stretat på och kämpat både fysiskt och psykiskt i minst 15 års tid. Jag har genomlidit mobbing, utfrysning på min tidigare arbetsplats och där svaret på alla problem va, släpp det, låt det rinna av dig som på en gås och ryck upp dig! Så farligt är det inte :-/
Jag har sen tonåren kämpat med min självbild, självkänsla och mitt självhat.
Jag har alltid varit elak mot mig själv, aldrig sett bra saker med mig eller trått att jag kan vara riktigt bra på något eller klara av utmaningar och vissa nära har aldrig visat eller uttalat att de tror på mig eller uppmuntrat mig utan snarare sagt...
Varför ska du det? Det klarar ju inte du ändå.

Jag försökte alltid överbevisa känslan jag hade och har att jag inte var/är bra nog så redan som 23 åring var jag träningsnarkoman, hade två jobb och strikt diet och hela tiden kämpade jag med min dåliga självkänsla och aldrig fick jag ett Bra jobbat!, fan vad duktig du är! Av de jag verkligen ville få det ifrån.

Jag började utbilda mig och de jag ville skulle gratulera mig mest ringde två veckor efter min examen och frågade hur det gick i skolan trots att jag meddelat min examensdag flera gånger, om de bara lyssnat.

Jag har upplevt två förlossningar av mina fina barn och alla hormon och humörsvängningar det innebär och framförallt den eviga oron för att dom ska må bra, ha det bra och vara lyckliga. Det är ett stort ansvar att uppfostra och leda sina barn i livet och det finns så små saker som kan göra att det tar en annan väg än som var menat och det är en ständig självkritik om alla beslut alla känslor och alla uttalanden jag gör till barnen.

Jag sätter alltid hög press på mig själv att genomföra så mycket som möjligt både hemma och på arbetet för att alla andra ska må bra, få sin vilja igenom, hinna med sitt och få sina behov tillfredsställda, mina???
Ja det är väl därför jag är där jag är nu, jag har inte låtit mina behov få en chans att förverkligas. Och om jag lyckats någon gång så har jag så dåligt samvete för att jag gjort det så det var ändå inte blir värt det.

Förstår ni vilken resa jag har framför mig??
Förstår ni hur det river och sliter i mig med skuld och skam för att jag behöver tänka på mig? Lilla obetydliga mig?
Vad har jag för rätt att komma före alla andra? Jag vet ärligt inte om jag någonsin kommer lära mig eller få känna på riktigt att det är okej både för mig och för min omgivning att jag får ta tid för bara mig.

Gaahh!
Vad det stökar i huvudet!
Hur kan det kännas som att det är en liten människa inne i mitt huvud och traskar runt??
Jag fattat inte dessa konstiga symtom ibland, det är ju helt orimligt men det är det sättet som är lättast att förklara känslan jag har i huvudet idag.
Andra dagar känns det mer som att det går trådar genom skallen och det står en var sida och drar i dom och flyttar hjärnan åt olika håll?!? Hel knasigt...

Nej jag är helt tom i huvudet nu (förutom den lille farbrorn som springer runt där inne och stökar, ja jag tror bestämt det är en mycket bestämd kutryggad farbror med en gnisslande rullator framför sig som han kör in i trottoarkanterna heeela tiden) men förutom honom så är det tomt. ;-)

Temperaturen har inte gått över 4,5 grad idag. Brrr!

Jag fick känna på de kalla vindarna och det bet hårt i kinderna när jag i ilska gick ut med hunden till skogen för att i några minuter slippa undan och lugna ner mig efter mitt utbrott på både barn och man (mest barn).

Man kan nästan se hur kallt å ruggigt det var.

Våra barn är inne i en period nu när det vi säger inte har någon riktig betydelse.
Alltså de tar inte det på allvar. Ber jag dom städa sina rum så rycker de på axlarna och fortsätter med sitt. Våra barn får gärna både måla och pyssla flera gånger om dagen om de vill om de plockar undan efter sig eller åtminstone hjälper till att städa undan men njaaaa.
Hoppsan! Jag glömde, säger de tre timmar senare...(när jag då redan gjort det åt dom) Så dumt med, är ju inte konstigt de skiter i det vi säger åt dom att göra när jag ändå gör det när de ?glömt? det tillräckligt länge....Men va fasen man orkar inte se skiten hur länge som helst!!!
Men ändå, att de totalt ignorerar både mig och pappan det gör mig (pappan med såklart) faktiskt totalt skogstokig!

Men ja, jag får kanske skylla mig själv... :-/

Denna veckan har jag som tur är hjälp av mannen med att få iväg barnen till skolan.
Nästa vecka fasar jag för...
Då ska jag, en utmattad mamma med ångest som otroligt lätt tappar focus och fastnar i en uppgift eller inte orkar komma igång själv försöka utan att bli stressad, utan att få utbrott på barnen, utan att vilja slita mitt hår av skallen få iväg barnen till skolan på egen hand.
Barn är ju alltid barn och de faller lätt in i relaxmood när det är som mest att göra ;-)
De har svårt att höra på och ännu svårare att genomföra det de ska och inte fasen blir det lättare för dom när deras hysteriska mamma står som en galning i hallen och skriker...sätt lite fart nu då!! Vad håller ni på med!! 10min!! Ska du gå utan jacka?!? Var har du mössan?
Ja stackars barn :-(
När jag väl tagit mig hem igen så kommer alla skuldkänslor sköljande över en för alla svordomar och frustrerade kommentarer man sagt under morgonen :-(
Man känner sig som den värsta mamman i världen då.....

Usch! Idag är det inte bra :-(
Det gör ont precis överallt, jag är spänd som en fiolsträng och det sliter, drar och rör sig inne i mitt huvud.
Jag försöker säga åt mig själv att det är okej, ta en dag och låt dig må riktigt jävla dåligt. Bara slappna av och låt det översvämma dig.
Fall ihop i en hög och bara sov, gråt, skrik vad som helst så är det över sen (kanske?!)

Men nej, hela min kropp, varje system inuti, varje muskel, varje ben och alla sinnen kämpar med sådant mod emot det onda och mot varandra och jag kan bara åka med och vänta på att någon ska ge sig eller bli slagen i striden.

Och den som går sårad och mörbultad ut ur striden är jag.