Då var 10 timmar arbetsdag avklarad.

hämtade mat på Coop som jag beställt över nätet.

har ni gjort det någon gång?

första gången för mig idag, funkade bra och var väl rätt så smidigt att klicka ihop sin matkasse. tyckte det var bra att man kunde betala via klarna antingen direkt eller inom två veckor. Kan ju va perfekt om det tryter i kassan innan löningen infaller.

Nu är det dags för soffhäng med mannen min.

Barnan roar sig på varsit håll, stora tjejejn på sitt rum och gör gud vet vad men så länge hon är nöjd är jag det.

Lillstrumpan snodde min mobil och ringde en kompis.

Trött i både kropp och knopp efter jobbet så det ska bli skönt att bara slöa en stund innan det blir läggdags för barnen.

Imorgon är vi lediga och planen är att börja på lite julstök.

Fönsterputsning och gardiner och stakar ska få komma fram.

Vi som säkert många andra kommer få fira julen lite annorlunda utan många av våra nära och kära så tankten är att göra det lite extra juligt här hemma i år då vi kommer få spendera mycket tid här hemma på egen hand.

enbart julafton kommer firas med mannens familj som bara är 4 stycken och som vi träffar flera gånger i veckan (typ varje dag) då de hjälper oss med barn och djur när vi jobbar.

vi har många födelsedagar med runt jul men det kommer med få firas på andra sätt, hur vet jag bara inte riktigt än.

Hur ska ni andra fira?

blir det på hemma fronten eller trotsar ni coronan och firar iallfall med några?

Vi är många som lider av att ha ont.
Kan va allt från magproblem, sega och värkande knän, höfter som strular och ger ömhet och gör det svårt att gå. Vissa har ryggproblem, nackproblem med mera.

Jag själv lider av att ha ont precis överallt.
Okej tog kanske i lite lite...magen och huvudet brukar jag inte ha ont i så det tackar jag för.
Men för övrigt, varje led i min kropp gör tyvärr ont.
Värst är det när jag lagt mig och ska sova.
Då börjar det mala och ju längre tiden går ju ondare gör det tills det känns som det brinner inne i lederna.

Nu tänker ni..
Vilken gnällis!
Fast det är just det, jag är inte den som klagar och uppmärksammar andra på min smärta, det har jag aldrig gjort. Inte ens som barn. När jag väl gör det då, då gör det j-vligt ont, så ont att jag inte vågar röra mig...
Det förlamar mig.
Inte rent fysiskt så klart men psykiskt, jag blir så rädd för smärtan att jag helt enkelt inte kan.
Det är otäckt, jobbigt och det gör mig ofta förbannad.
Den här smärtan har jag haft länge nu.
Den började redan i 20 års åldern så för 17 år sen och har med tiden bara blivit värre och är så nära outhärdlig idag så att jag till och med tänker mig själv att hugga av kroppsdelar för att slippa känna den när det är som allra värst.
Knäppt? Ja jo en aning kan man tycka...

Många tester har gjorts för att ta reda på vad som är fel men inget visar nått konstigt, inte tillräckligt konstigt iallafall för att någon läkare ska vilja uttala sig om en möjlig diagnos.
?Gå hem och vila dig, ta lite Ipren, gå ner i vikt, motionera mera? osv osv.
Allt det där vet jag redan...
Inte så jäkla lätt att känna sig motiverad bara när varje steg jag tar är som att bryta ett ben i taget.
Okej nu blev det lite gnälligt ;-)

Men va fan, livet är inte alltid en dans på rosor!
Så det så.

Jag har såklart googlat, sånt som alla gör för information nu för tiden.
Finns så mycket om smärta och olika diagnoser men tillslut blir allt bara en ända röra.
Hittade dock denna bilden på en sida om fibromyalgi som fick mig att haja till.

Precis så här!
Så är det för mig.

Vad tiden går fort...
Över ett år sen jag la ner skrivandet både här på bloggen och privat.
Jag har alltid tyckt att skriva är ett sätt för mig att rensa ut, bli av med massa tankar, känslor också egentligen allt som ger mig grubblerier.

Tiden har haft motvind men även motgångar som för de flesta människor, inget ovanligt med det liksom.

Vad har då varit höjdpunkter och vad har varit dalar?
Jobbet har gått riktigt bra, är på ett ställe jag trivs och mår bra av att komma till. Visst kan det bli stressigt och tufft men så är det ju på alla arbeten.
Huvudsaken är att jag har kunnat hantera det utan att knäcka mig själv under pressen och det känns fantastiskt!
Ångesten har hållt sig lugn även om den ibland gästspelat när jag väl fått lugn och ro en helg men då ändå gått att övervinna.
Heja mig!
Ni som jag som lever med ångest eller andra ångestrelaterade diagnoser vet hur liten framgången än må va för andra kan den för oss kännas som att ha bestigit ett berg av motgångar. Det är en fantastisk känsla när grejer i livet börjar hitta tillbaka till sina rätta platser.
Hemma livet har fungerat, det är såklart många viljor som ska höras, försöka mötas och hittas lösningar på men allt som allt är vi på rätt bana och allt rullar på i hjulet.

Min dal?
Det var att förlora min underbara, roliga, positiva och små bråkiga favorit person.
91 år av ett fantastiskt liv med minnen från tider som våra barn idag inte ens kan tänka sig har funnits slocknade stilla i en säng på äldreboendet med mig vid hans sida.
Helt ärligt ska jag erkänna att jag inte tagit mig tiden att sörja honom som jag borde. Men å andra sidan har jag svårt att tro att han skulle vilja att jag brast itu även om mitt hjärta exploderade av vetskapen att nu kan jag aldrig mer prata med han, aldrig mer höra hans skratt, hans pikar och retsamma fraser. Hans ibland otroligt dåliga skämt som fick mig att vika mig av skratt. Hans munspel och dragspel som roade oss på kalas och fester.
Hans så envisa sida att man ibland ville slita av sig håret i frustration.
Inget av detta kommer mer göra mig glad eller smått tokig.
Han var min tvillingsjäl min farfar min visdom min kraft.
Nu är det iallafall glädje, sång och skratt bland molnen.

Såklart finns det mer att berätta men detta var det bästa och det värsta.
Allt där emellan tar jag vid ett annat tillfälle.

Hej hopp!

Okej...
Jag har varit borta, länge länge länge.
Finns det en anledning?
Antagligen.
Men det får bli en senare uppdatering.

Hösten har ju kommit som de flesta har märkt och nu börjar även vintern göra sitt intågande och med det kommer smärtan.
Ja massa mysiga och roliga saker med såklart även om detta året kommer få bli mycket annorlunda på grund av ni vet vad...just precis Covid-19.

Men det ska inte bli något snack om det nu, det får med bli senare.

Jag har haft det hyfsat bra får jag lov att säg.
För er som inte minns mig, skulle tro de flesta då jag inte varit aktiv på över ett år...oops!
Så har jag skrivit en hel del om hur jag mår och hur jag klarar mig igenom ångest, självkritik och annat.

Jag jobbar nästan heltid, och för det mesta går det som en dans.
Morgonen är alltid tung och ångesten kryper på vissa dagar men när jag väl är på plats så mår jag alltid bättre.

Hemma livet är som det är, inte mycket ork kvar när man lagt sin energi på jobbet men det går.
Idag jobbar jag 10 timmars pass så ikväll kommer jag hem som ZOMBIE ;-)

Ha en härlig dag!