Vad tiden går fort...
Över ett år sen jag la ner skrivandet både här på bloggen och privat.
Jag har alltid tyckt att skriva är ett sätt för mig att rensa ut, bli av med massa tankar, känslor också egentligen allt som ger mig grubblerier.

Tiden har haft motvind men även motgångar som för de flesta människor, inget ovanligt med det liksom.

Vad har då varit höjdpunkter och vad har varit dalar?
Jobbet har gått riktigt bra, är på ett ställe jag trivs och mår bra av att komma till. Visst kan det bli stressigt och tufft men så är det ju på alla arbeten.
Huvudsaken är att jag har kunnat hantera det utan att knäcka mig själv under pressen och det känns fantastiskt!
Ångesten har hållt sig lugn även om den ibland gästspelat när jag väl fått lugn och ro en helg men då ändå gått att övervinna.
Heja mig!
Ni som jag som lever med ångest eller andra ångestrelaterade diagnoser vet hur liten framgången än må va för andra kan den för oss kännas som att ha bestigit ett berg av motgångar. Det är en fantastisk känsla när grejer i livet börjar hitta tillbaka till sina rätta platser.
Hemma livet har fungerat, det är såklart många viljor som ska höras, försöka mötas och hittas lösningar på men allt som allt är vi på rätt bana och allt rullar på i hjulet.

Min dal?
Det var att förlora min underbara, roliga, positiva och små bråkiga favorit person.
91 år av ett fantastiskt liv med minnen från tider som våra barn idag inte ens kan tänka sig har funnits slocknade stilla i en säng på äldreboendet med mig vid hans sida.
Helt ärligt ska jag erkänna att jag inte tagit mig tiden att sörja honom som jag borde. Men å andra sidan har jag svårt att tro att han skulle vilja att jag brast itu även om mitt hjärta exploderade av vetskapen att nu kan jag aldrig mer prata med han, aldrig mer höra hans skratt, hans pikar och retsamma fraser. Hans ibland otroligt dåliga skämt som fick mig att vika mig av skratt. Hans munspel och dragspel som roade oss på kalas och fester.
Hans så envisa sida att man ibland ville slita av sig håret i frustration.
Inget av detta kommer mer göra mig glad eller smått tokig.
Han var min tvillingsjäl min farfar min visdom min kraft.
Nu är det iallafall glädje, sång och skratt bland molnen.

Såklart finns det mer att berätta men detta var det bästa och det värsta.
Allt där emellan tar jag vid ett annat tillfälle.

Hej hopp!

Okej...
Jag har varit borta, länge länge länge.
Finns det en anledning?
Antagligen.
Men det får bli en senare uppdatering.

Hösten har ju kommit som de flesta har märkt och nu börjar även vintern göra sitt intågande och med det kommer smärtan.
Ja massa mysiga och roliga saker med såklart även om detta året kommer få bli mycket annorlunda på grund av ni vet vad...just precis Covid-19.

Men det ska inte bli något snack om det nu, det får med bli senare.

Jag har haft det hyfsat bra får jag lov att säg.
För er som inte minns mig, skulle tro de flesta då jag inte varit aktiv på över ett år...oops!
Så har jag skrivit en hel del om hur jag mår och hur jag klarar mig igenom ångest, självkritik och annat.

Jag jobbar nästan heltid, och för det mesta går det som en dans.
Morgonen är alltid tung och ångesten kryper på vissa dagar men när jag väl är på plats så mår jag alltid bättre.

Hemma livet är som det är, inte mycket ork kvar när man lagt sin energi på jobbet men det går.
Idag jobbar jag 10 timmars pass så ikväll kommer jag hem som ZOMBIE ;-)

Ha en härlig dag!